Botniamålen går i folkmun under benämningen bondska, jag har aktivt valt att inte använda den termen eftersom den är både missvisande och intetsägande på samma gång. Missvisande eftersom dessa mål har talats av alla oavsett samhällsklass, av såväl hantverkare som akademiker och bönder. Intetsägande eftersom det inte säger någonting, mer än att det indikerar att det är något lantligt och bonnigt. När kalixbon pratar om bondska så menar hen egentligen kalixmålet, umebon umemålet och lulebon lulemålet, det vill säga någon av de olika bottniska målen som utgör basen för botniamålet.
Det är alltså både en missvisande och ospecifik benämning som man inom akademin vänder sig emot och jag har heller inte hittat någon källa på att benämningen bondska skulle ha använts på 1700-talet. Min lekmannamässiga teori blir således att den började användas när folkskolorna kom till regionen i mitten av 1800-talet. Jag tror att människorna i de olika socknarna refererade till sina tungomål som skelletmal, norsjömal, burträskmal etc. Man begränsade sig till att vara talare av den egna socknens mål. Eftersom Västerbotten delades i början av 1800-talet och målen också hade fått fäste i delar av Lappland så gissar jag att bondska blev den benämning som myndigheterna använde som övergripande term för dessa olika dialekter som talades i Västerbotten, Norrbotten och Lappland. De talades främst på landsbygden men självklart även i städerna, men det var där de genuina dialekterna först tappade mark precis som de gjorde i Visby och i Östersund.
Västerbotten var till 95% landsbygd i slutet av 1800-talet, städerna Umeå och Skellefteå var mer att betrakta som större byar med ett par tusen invånare. Detsamma gäller nog även de nordliga delarna även om Luleå var något större och hade en befolkning på omkring 10.000 invånare vid sekelskiftet. Inledningsvis var det inga problem att prata lokal dialekt i skolorna, man lärde ut riksspråket men man fick både skriva och tala lokal dialekt så länge man även lärde sig riksspråket. Det förändrades en bit in på 1900-talet när man aktivt började motarbeta lokala mål. Detta fick då, förutom de samiska och meänkielitalande regionerna, störst påverkan på de genuina dialekterna i landets perifera delar. De genuina dialekterna marknadsfördes som fula och bonniga med slarvigt uttal, felaktig grammatik och som förälder var det oansvarigt att tala lokal dialekt med barnen eftersom det skulle handikappa dem i det moderna Sverige. Språkhygienen slog igenom och tvåspråkighet ansågs vara ett hinder för att lära sig korrekt svenska, under 30- och 40-talen var det i princip ingen som talade dialekt med sina barn. På landsbygden var man mindre benägen att anamma det nya språkbruket och höll i högre utsträckning fast vid det lokala språket. Det gäller såväl på Gotland som i Jämtland och givetvis även i socknarna runt Bottenviken.
Benämningen bondska blev till en slags självuppfyllande profetia och gör att utvecklingen ses som mer naturlig än i andra regioner med starkt avvikande mål som Gotland, Älvdalen eller Jämtland. Jämten vet att hela befolkningen tidigare talat jämtska/jamsk och att det är hela regionens egentliga mål. I Västerbotten och södra Norrbotten så tycks man tro att det är en naturlig utveckling, ser man inte sig själv som ”bonde” ser man ingen anledning att man skulle behärska ”bondska”, man tycks resonera att det är något som hörde bondesamhället till. Det är lika lite av ett bondmål som sicilianska, galiciska, katalanska, rätoromanska, frisiska eller lågskotska. Det är ett regionalt språk som uppstått väst om Bottenviken.
Tidigare inbegrep de västerbottniska dialekterna även målen i södra Norrbotten men eftersom det i dagsläget betraktas som två olika regioner skulle termen västerbottniska kännas exkluderande varför benämningen botniamål/botniamal passar bättre. Man skulle även kunna inkludera de genuina dialekterna i finska Österbotten i ett vidare begrepp, dialekten i Närpes har ju till exempel mycket gemensamt med dialekten i Piteå.
Sammanfattningsvis, benämningen bondska bör skrotas för oavsett om du personligen anser att den är charmig och gullig så bör den läggas på historiens soptipp tillsammans med byfinska och lapska som numera kallas meänkieli och samiska. Benämning av en dialekt/språk bör vara neutralt och baseras på dess geografiska hemvist och inget annat. Botniamålen har uppstått vid bottniska viken och det är det enda som bör kunna utläsas av namnet.
De flesta språk baseras på lokala folkmål men de standardiseras och utvecklas av språkvetare och lingvister. Dialekterna här är således inte mer bondska än någon annan dialekt. Pratar man övergripande om dessa mål bör man alltså använda termen botniamål på svenska och oppa botniamale val he skelletmal (skelleftemål), peitmal (pitemål), kölismal (kalixmål) etc.
Botniamal 