Nalta har använts istället för ”lite” sedan 1700-talet och förmodligen längre än så. Man säger alltså till exempel ”nalta deill” för lite till och lite grann blir ”nalta grut”, det används dock inte om man ska säga att ett föremål är litet. I kalixmålet och vissa andra nordliga mål använder man inte nalta för lite utan gröutu vilket torde komma från just ”grut”. I skelleftemålet kan man även komparera små, mindre, minst som ”sma, smerre, smesst” men formerna ”meinner, meinst” finns också för att komparera liten.
Två olika former för ”hur”
De flesta botniamål har två olika ord för ”hur”. Det första liknar riksspråkets (Skellefteå = höre, Piteå = vöre) och som används för att fråga på vilket sätt någonting förhåller sig. Exempel skm/ptm: ”höre jer he?/hur är det?”, ”vöre val he?/hur blir det?”. Men om man däremot frågar om antal eller mängd använder man matt (uttalas mått i de sydligaste målen), exempel: ”matt langt jer he mela X & X”, ”matt maang” etc. Ordet ”matt” bör då användas för att ange antal och mängd, men gällande den mer riksspråkslika varianten kan stavningen diskuteras eftersom det här finns många olika varianter som tycks bli mindre lika rikssvenskan ju längre norrut man kommer. Burträsk = hyre, Skellefteå = höre, Piteå = vöre, längre norrut vet jag inte hur det blir.
Här är ett fall när man får titta på de olika varianterna, även om jag förespråkar en enhetlig stavning bör det även i det här fallet lämnas rum för regionala uttal. Om vi som i detta fall begränsar oss till dessa tre varianter och antar att de är ungefär jämnt fördelade över dialektområdet så skulle jag förespråka formen ”vøre” eftersom den är mest genuin. Uttalsformerna ”höre” och ”hyre” kommer givetvis att förstås i talad form. Även i valet mellan mela/mila skulle jag välja den senare om den har spridning även i Luleå/Kalix. ”Maang” används i Skellefteå och angränsande sydliga mål och i Piteå/Älvsbyn, i de sydligaste målen är det ”måång” medan lulemålet har den avvikande formen ”määk”. I det fallet bör ”maang” vara den officiella formen även om ”määk” är mer genuin så är den begränsad till enbart Luleå. Frågan hur man ska skriva ut det höjda tonläget består, jag gillar inte att använda dubbel vokal utan skulle föredra något slags tecken för det.
Imperativ
I skelleftemålet och andra mål har man haft för vana att konstruera imperativ (uppmaning) genom att lägga till ändelsen -ern, åtminstone för vissa verb. Medan man på rikssmål ropar ”kom och ät!” ropar man ”kommern å etern!”. Även riksspråket har tidigare använt en liknande variant med ändelserna -er/en. Rikssvenskan började således att förkorta imperativformen (kom!) men behöll lång presensform (vi kommer) medan åtminstone skelleftemålet (och förmodligen fler dialekter) har behållit den långa imperativen (kommern!) men förkortat presensformen (ve kom).
Varl he åller veiller?
I botniamålen har man tidigare komparerat bra, bättre, bäst på ett lite annorlunda sätt, likt dålig, sämre, sämst. Man har komparerat som bra, veiller, bäst. På senare tid verkar det ha övergått till ”bätter” men ”veiller” är den äldre formen. Som vanligt så finns den med olika vokaler, jag har här valt den diftongerade som verkar ha använts i de egentliga skelleftemålen samt möjligen Burträsk och Lövånger, ”viller” finns längre söderut runt Nysätra och Umeå och ”væiller” har jag stött på i lulemålet.
Rubriken lyder ”blir det aldrig bättre” och är väl ett förslag till en stavning, som synes har jag använt den nordliga stavningen i ”åller” (Piteå/Luleå) då kort a övergår till å. Det är nog inte helt främmande i Skellefteå där uttalet ibland kan vara som ett mellanting av a och å. Sydligare dialekter borde dock uttala som ”aller”. Den numera vanliga formen allri/ållri bör inte vara en officiell form utan ses som en försvenskning. Där ett tidigare -rd övergått till tjockt L förespråkar jag stavning med -rl i likhet med jämtskan. Det gäller som sagt att glömma att man ska skriva som man talar, det här är ett sätt att möjliggöra skriftlig kommunikation mellan de olika dialekterna istället för att varje socken ska skriva olika och därmed försvåra möjligheterna till skriftlig kommunikation.
Här är en intressant artikel om uppkomsten av rikssvenskan: http://fof.se/tidning/2005/4/ett-sprak-for-ett-rike
Man ville alltså skapa ett skriftspråk som var socialt och geografiskt neutralt, rikssvenskan är dock baserad på svea- och götamål. Botniamal, gutamal, älvdalska och jämtska kan inte sägas vara inkluderade i denna språkgemenskap, inte skånskan heller men den får nog ses som mindre genuin då den är ett övergångsmål mellan danska och svenska. Ibland kallas skånskan och andra omgivande mål för östdanska dialekter och ibland för sydsvenska dialekter. Jämtskan är förvisso också ett slags övergångsmål till norskan men målen i Jämtland uppvisar ändå fler egenheter och arkaismer än de i Trøndelag, till exempel dativformerna som även finns i botniamålen.
Jag förespråkar alltså en standardisering baserad på målen runt Bottenviken, ett regionalt språk som utvecklas istället för att avvecklas och kan användas i skrift precis som riksspråket. Botniamal, gutamal och älvdalska skiljer sig markant från riksspråket och de utgör inte heller övergångsmål till andra nordisktalande länder. De bör givetvis ha en skriftlig standard, vilket de faktiskt har, alla utom botniamålen. Mig veterligen har det aldrig ens kommit på tal.
Botniamålen är inte gammelsvenska
Ofta hör man uppfattningen att dessa dialekter skulle vara gammelsvenska, som man talade för flera hundra år sedan och således blir det naturligt att övergå till den moderna svenskan. Det är förvisso riktigt att botniamålen har bevarat många drag från fornnordiskan men de har även skapat nya egenheter. De är alltså mest konservativa och mest innovativa på samma gång. Östen Dahls arbete om älvdalskan har två kartor som visar vilka mål som har högst andel arkaismer och innovationer. Som synes är det två områden som sticker ut, både gällande konservativa och innovativa drag, det är norra Dalarna och området runt Bottenviken. Mörka prickar indikerar hög frekvens.
Om termen bondska
Botniamålen går i folkmun under benämningen bondska, jag har aktivt valt att inte använda den termen eftersom den är både missvisande och intetsägande på samma gång. Missvisande eftersom dessa mål har talats av alla oavsett samhällsklass, av såväl hantverkare som akademiker och bönder. Intetsägande eftersom det inte säger någonting, mer än att det indikerar att det är något lantligt och bonnigt. När kalixbon pratar om bondska så menar hen egentligen kalixmålet, umebon umemålet och lulebon lulemålet, det vill säga någon av de olika bottniska målen som utgör basen för botniamålet.
Det är alltså både en missvisande och ospecifik benämning som man inom akademin vänder sig emot och jag har heller inte hittat någon källa på att benämningen bondska skulle ha använts på 1700-talet. Min lekmannamässiga teori blir således att den började användas när folkskolorna kom till regionen i mitten av 1800-talet. Jag tror att människorna i de olika socknarna refererade till sina tungomål som skelletmal, norsjömal, burträskmal etc. Man begränsade sig till att vara talare av den egna socknens mål. Eftersom Västerbotten delades i början av 1800-talet och målen också hade fått fäste i delar av Lappland så gissar jag att bondska blev den benämning som myndigheterna använde som övergripande term för dessa olika dialekter som talades i Västerbotten, Norrbotten och Lappland. De talades främst på landsbygden men självklart även i städerna, men det var där de genuina dialekterna först tappade mark precis som de gjorde i Visby och i Östersund.
Västerbotten var till 95% landsbygd i slutet av 1800-talet, städerna Umeå och Skellefteå var mer att betrakta som större byar med ett par tusen invånare. Detsamma gäller nog även de nordliga delarna även om Luleå var något större och hade en befolkning på omkring 10.000 invånare vid sekelskiftet. Inledningsvis var det inga problem att prata lokal dialekt i skolorna, man lärde ut riksspråket men man fick både skriva och tala lokal dialekt så länge man även lärde sig riksspråket. Det förändrades en bit in på 1900-talet när man aktivt började motarbeta lokala mål. Detta fick då, förutom de samiska och meänkielitalande regionerna, störst påverkan på de genuina dialekterna i landets perifera delar. De genuina dialekterna marknadsfördes som fula och bonniga med slarvigt uttal, felaktig grammatik och som förälder var det oansvarigt att tala lokal dialekt med barnen eftersom det skulle handikappa dem i det moderna Sverige. Språkhygienen slog igenom och tvåspråkighet ansågs vara ett hinder för att lära sig korrekt svenska, under 30- och 40-talen var det i princip ingen som talade dialekt med sina barn. På landsbygden var man mindre benägen att anamma det nya språkbruket och höll i högre utsträckning fast vid det lokala språket. Det gäller såväl på Gotland som i Jämtland och givetvis även i socknarna runt Bottenviken.
Benämningen bondska blev till en slags självuppfyllande profetia och gör att utvecklingen ses som mer naturlig än i andra regioner med starkt avvikande mål som Gotland, Älvdalen eller Jämtland. Jämten vet att hela befolkningen tidigare talat jämtska/jamsk och att det är hela regionens egentliga mål. I Västerbotten och södra Norrbotten så tycks man tro att det är en naturlig utveckling, ser man inte sig själv som ”bonde” ser man ingen anledning att man skulle behärska ”bondska”, man tycks resonera att det är något som hörde bondesamhället till. Det är lika lite av ett bondmål som sicilianska, galiciska, katalanska, rätoromanska, frisiska eller lågskotska. Det är ett regionalt språk som uppstått väst om Bottenviken.
Tidigare inbegrep de västerbottniska dialekterna även målen i södra Norrbotten men eftersom det i dagsläget betraktas som två olika regioner skulle termen västerbottniska kännas exkluderande varför benämningen botniamål/botniamal passar bättre. Man skulle även kunna inkludera de genuina dialekterna i finska Österbotten i ett vidare begrepp, dialekten i Närpes har ju till exempel mycket gemensamt med dialekten i Piteå.
Sammanfattningsvis, benämningen bondska bör skrotas för oavsett om du personligen anser att den är charmig och gullig så bör den läggas på historiens soptipp tillsammans med byfinska och lapska som numera kallas meänkieli och samiska. Benämning av en dialekt/språk bör vara neutralt och baseras på dess geografiska hemvist och inget annat. Botniamålen har uppstått vid bottniska viken och det är det enda som bör kunna utläsas av namnet.
De flesta språk baseras på lokala folkmål men de standardiseras och utvecklas av språkvetare och lingvister. Dialekterna här är således inte mer bondska än någon annan dialekt. Pratar man övergripande om dessa mål bör man alltså använda termen botniamål på svenska och oppa botniamale val he skelletmal (skelleftemål), peitmal (pitemål), kölismal (kalixmål) etc.
Hava illt naggerst
Riksspråkets ”ont” motsvaras vanligen av ”illt” på botniamål. I sydliga mål, från Nysätra och söderut, tycks det övergå till samma som riksspråket dvs man kan ”hava ont” medan man längre norrut kan ”hava illt”. Just förledet ”ill” förekommer ganska ofta i de bottniska målen men på andra sätt än i riksspråket. På rikssvenska kan man till exempel säga att ”det är ont om” något medan man säger ”he jer illt ätt/ätter” på många av botniamålen. I likhet med rikssvenskan finns det många ord som börjar på ill, till exempel ”illspeko” och ”illsnedu”. Illsnedu är en synonym till elak eller kanske lömsk, efterledet snedig/snidug användes tidigare även i andra nordiska mål i betydelsen listig eller slug. Ursprunget till ”illspeko” vet jag inte men det används ofta i åtminstone de nordliga botniamålen och tycks användas ungefär som arg eller förbannad. Om du inte trivs någonstans så kan du säga att du ”illtrives”.
”Vem” och ”vilken” på botniamål
”Vem” och ”vilken” skulle nog många nutida talare av botniamål använda sig av om än med något annorlunda uttal, man kanske säger något i stil med ”väm” eller ”vellken”. Båda dessa kan dock med all rätt sägas vara försvenskade former och är ingenting som bör användas i en standardiserad skrift. ”Vem” har tidigare, i likhet med engelskan, varit ”ho”. Det är i alla fall ett faktum i skelleftemålet där det lever kvar i det stelnade uttrycket ”ho vait” dvs ”vem vet”. Därefter verkar det ha utvecklats till ”wom” eller ”wåm” vilket även används i lulemålet. Vad gäller ”vilken” så använder man ”håkken” och det verkar gälla de flesta dialekter. Vad gäller ”vem” så har jag inte koll på alla dialekter men man bör undvika att använda en form liknande riksspråkets även om den används av dagens talare, det är viktigt att ha en ganska strikt hållning gällande detta och ge företräde till de mer genuina formerna. Man behöver givetvis inte gå tillbaka till 1700-talet eller använda en form som är begränsad enbart till ett fåtal socknar, men former som förekommit i stora delar av dialektområdet in i modern tid bör främjas över mer svenskklingande varianter.
Botniamålen under 1700-talet.
Jag har inte hittat några uppteckningar om botniamålen innan 1700-talet men det verkar som att man började få upp ögonen för målen i det dåvarande Västerbotten ungefär vid den tidpunkten. Botniamålen avvek redan då ganska markant från det rikstäckande skriftspråk som hade börjat ta form. Under vikingatid och medeltid var ju de nordiska målen relativt lika men under vasatiden och stormaktstiden torde de ha börjat förgrena sig så att det började bli svårt att förstå andra nordbor från geografiskt skilda platser.
Under inledningen av 1700-talet var Lappland fortfarande till största delen samiskt även om inflyttningen från kusterna hade börjat ta fart. Språkgränsen mellan nordiska och finska mål gick precis som idag vid Sangisälven mellan Kalix och Haparanda. En ung man vid namn Abraham Hulpher var fast besluten att utforska den nordligaste av de svensktalande provinserna och skapa en ordlista med dialektala ord. Hulpher kom från Västerås och var ingen större dialekt- eller språkvetare vilket visade sig med att han fick allt större problem ju längre norrut han kom när lokalbefolkningen använde rikligt med diftonger och bröt ”på den gamla göthiskan”. Många av orden används än idag, till exempel nalta som betyder lite och djett som betyder ungefär måste eller vara tvungen att göra något (av fornsvenskans gitta). Utdrag från Hulphers reseskildring kommer inom kort.
Här och jag på botniamål
Här och jag är två exempel på när botniamålen gått i en annan riktning än rikssvenskan. Det absolut vanligaste för här är jenna, stavningen är dock ett problem då man i många dialekter har ett -rn ljud vilket innebär att man egentligen skulle stava det jernna men det ser lite konstigt ut i mina ögon plus att det är onödigt långt, uttalsmässigt kan det förekomma med både a, e och ä som första vokal. I lulemålet har man tappat sista vokalen och jen kan även förekomma i de flesta andra dialekter som en kortform av jenna, det är mest kalixmålet som sticker ut med hirnna. Tydligen har här uttalats som hier i fornnordiskan, det har sedan utvecklats i riktningen hier-ier-jen-jenna i kusttrakterna väst om Bottenviken medan det blev till här i svea- och götamålen vilka kom att utgöra basen för riksspråket. Jenna kan även användas för att säga den här/det här, då ställs det efter substantivet. Steinta jenna = den här tösen/tjejen. Vill man säga ”det här” utan att det är kopplat till något föremål använder man henna. Precis som jenna uttalas det ofta med -rn och uttalet av den första vokalen kan variera något.
Det personliga pronomet jag är ett annat exempel där man tagit en annan väg än riksspråket, vi vet att jag var eg på fornnordiska. I de egentliga skelleftemålen säger man i(g) för jag, likaså i pitemålet och förmodligen även i älvsbymålet. Redan i södra delen av Skellefteå kommun blir det je(g)/jä(g) och några mil längre söderut fortsätter det till det riksmålsliknande ja(g). Det är dock på väg att försvenskas även i skellefte/pitemål eftersom man i betonad form säger jig/jeg. Man säger ”i jer fra Skellet/Peit” medan man använder jig/jeg om man ska räkna upp vilka som är från Skellet/Peit ”he jer jig/jeg, n’Oskar, a’Maja etc”. Formen med i finns dock belagd från Norrfjärden och uppåt både i obetonad och betonad form vilket innebär att den tidigare använts även i lulemål och kalixmål. Om den någonsin använts söder om Skellefteå är oklart men det är denna ursprungliga form som är mest typisk och särpräglad och det är således denna som borde användas vid en standardisering, stavningen ig är att föredra så slipper man förväxla den med i även om man ofta använder formen eini när rikssvenskan använder i.
I det här fallet kan det tyckas som ett gränsfall om man ska använda den genuina formen eller en mer riksmålsliknande jeg/jäg/jag, men eftersom formen i(g) fortfarande används i de centrala botniamålen runt Skellefteå och Piteå och det finns belägg för att det använts även i de nordligare målen så bör man använda den formen i skriftspråket. Det är viktigt att man är konsekvent och använder de mer genuina formerna eftersom botniamålen har genomgått en stark försvenskningsprocess med början redan under mitten av 1800-talet och i synnerhet efter 1930-talet. I en standardiseringsprocess bör man därför använda sig av de mer typiskt regionala orden istället för de mer riksmålsliknande i den mån det är möjligt, i annat fall urvattnas det till en svensk dialekt. Om formen (i)g exempelvis endast hade existerat i det nordligaste kalixmålet utan några belägg för att den existerat i sydligare mål så hade det kanske varit lämpligare att använda en annan form. Jenna tycks för övrigt också användas i några av Österbottens genuina dialekter.
På svenska skriver vi ”jag är här” och det blir
Oppa botniamal skræiv ve ”ig jer jenna” og he varl
Botniamal 